Mitt namn är
Elisabeth Woalin. För ett par år sedan blev jag förvandlad till en vampyr. Jag
minns inte hur eller var, bara smärtan. Min mentor har berättat att jag var hemlös och bodde på gatan, och att det skedde på natten räknade jag ut eftersom vampyrer inte tål sol. Jag minns lite av mitt liv som människa
och min mentor, som förvandlade mig och lärde upp mig, bad mig att skriva ner
allt jag kunde minnas för att en dag kanske jag inte minns någonting av mitt
människoliv och då kommer jag att vara tacksam att jag skrev den. Även om jag
inte minns allt så skrev jag ner allt jag kunde minnas.
Elisabeth Woalin växte upp i Sunset
Valley i en adoptiv familj. Hon såg ut ungefär som dem i staden och ingen
märkte att hon var adopterad. Redan i skolan var hon väldigt klipsk,
snabbtänkt, modig och struntade i vad andra tyckte, älskade gymnastik och allt
som innebar att man skulle röra sig, pratade lätt med vem som helst, utan
minsta blyghet och hade lite svårt att binda sig vid någonting. Hon tyckte inte
om att ha samma kläder, ha likadant inrett eller ha något likadant
överhuvudtaget. Hela hennes skolgång gick bra trots att hon var mobbad. Direkt
efter examen flyttade hon hemifrån. Elisabeth flyttade ofta till olika hus och därför
blev hennes plånbok mindre och mindre. Tillslut hade hon inte råd att bo kvar i
sitt hus, och inte råd med ett nytt mindre ens. Hon fick flytta ut på gatan.
Vid det laget var hon 22-23 år. En natt blev hon förvandlad till vampyr. Ny har
hon blivit tränad i ett år och sedan bott hos sin mentor i ett till. Elisabeth
är redo att ge sig ut i världen!
”Bra,
men minns du INGET mer?” sa min mentor lika känslotomt som vanligt. Jag förstår
honom. Hennes mentor lät henne aldrig skriva något om sitt mänskliga liv och nu minns hon ingenting av sitt liv som människa. Därför är viktigt för henne att jag
skriver ner allt för att inte glömma. ”Ja,
det var allt” svarar jag artigt. Att jag ska flytta ifrån min mentor är sjukt,
jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det. Nej inte nu! Inte framför henne!
Säger jag åt min själv. Natalie vänder sig mot mig. Hon sträcker ut armarna mot
mig och omfamnar mig lite för hårt. ”Sköt om dig nu! Och var noga med att inte
avslöja dig, gå inte ut i solen och förvandla ingen förrän du är redo!” säger
hon med tårar i ögonen. Jag kramar henne tillbaka och en envis tår rullar ner
för min kind. Jag stryker bort den med fingrarna medans vi kramas och hoppas
att hon inte märker något. ”Jadå.” säger jag lite slappt och släpper henne. Jag
tar mina väskor och går ut genom dörren. ”Hej då!” ropar jag, men det låter inte
som jag och rösten skär sig. Jag hör min mentor ropa hejdå och smäller igen
ytterdörren.
Utanför väntar taxin och chauffören ser otålig ut. Antagligen har
han väntat läääänge. Dörren är trög men jag märker det knappt. Antagligen hade
jag haft mer problem om jag varit människa. Jag sätter mig i bilen och lägger
mina väskor i sätet bredvid. Jag tänker
bara på Bridgeport, staden dit jag ska, och allt går som en dimma. Hoppa ur
taxin, checka in bagage, säkerhetskontroll pass, allt är som en dimma och innan
jag vet ordet av det stiger jag av planet i Bridgeport!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar