Jag måste ha somnat till för jag vaknar av massor av ljud från gatan. Irriterat går jag fram till fönstret. Även om denna sidan av huset är skuggad så sticker ljuset i ögonen. På gatan köar folk till nattklubben på andra sidan gatan. Jag sneglar mot klockan. Den är bara 17:30, och folk köar redan! Om en halvtimme börjar det skymma, så då borde jag kunna springa över. Under den halvtimmen borstar jag tänderna och gör mig i ordning. Sedan springer jag allt vad jag orkar, över gatan. Solen har inte gått ner helt och det svider i skinnet. Kön har avtagit och nu är alla där inne istället.
Direkt när jag kommer in stelnar jag till. Framför dörren står en bestämd vakt. Jag vill helst inte behöva slåss, inte när det är så mycket folk. Jag tar ett djupt andetag och går fram till vakten.
Jag går bestämt mot banden och försöker låtsas som om jag hör hemma bland alla kändisar på en nattklubb. Jag harklar mig. "Ursäkta, kan herrn öppna." säger jag så neutralt jag kan. Vakten betraktar mig noga uppifrån och ner. "Jag känner inte igen dig, vad är ditt namn?" svarar vakten tvivlande. "Elisabeth Woalin" svarar jag automatiskt. Nu är det kört..! "Ursäkta, sa du Elsabeth Vanaris?" frågar vakten artigare denna gången. Jag nickar, trots att det inte är det. Har jag tur så är Elsabeth nån kändis. "Oh, ursäkta mig! Jag kände inte igen er mrs Vanaris!" säger vakten stressat och öppnar banden. "Välkommen in och ha så trevligt!" säger han och ler. Jag tvingar mig att le tillbaka och går in. Jag ler brett för mig själv. Lättlurad...
Nästan hela kvällen umgås jag med en kvinna som heter Becca. Hon är väldigt trevlig och jobbar som pianist. Becca är lätt att prata med och jag glömmer nästan bort mina övernaturliga krafter.
Vi umgås hela kvällen och nån gång vid midnatt tar hon mig med in på toaletten. "Du är vampyr, inte sant?" säger hon plötsligt. Jag blir helt mållös. Jag har bara känt henne ikväll. Jag kan inte berätta något sådant för henne, vampyrernas hemlighet måste bevaras. "Jag vet redan om att vampyrer finns, min mormor Natalie blev förvandlad." säger Becca tyst. Jag nickar stumt. Sedan vaknar jag till liv. En ny tanke slår mig. "Din mormor, hur mycket kontakt har du med henne?" frågar jag försiktigt. "Jag och min mormor ringer varandra hela tiden! Hon bor i Sunset Valley, så vi träffas nästan aldrig" börjar Becca. Jag nickar bara. "Du skulle bara se henne! Hon är otroligt vacker! Hennes kastanjebruna hår är sååååå vackert, ögonen så lysande vackra och alla hennes ansiktsdrag är helt perfekta. Och hennes limegröna ögon framhäver den bleka hyn! Hon är HEEEEELT underbar!" Jag lyssnar knappt längre. Är min mentor, Beccas mormor!? "Becca, jag är också från Sunset Valley. Din mormor förvandlade mig..." avbryter jag henne. Becca tystnar. Hon stirrar på mig och granskar mig uppifrån och ner, som om jag vore ett UFO. "Oooh..." klämmer hon fram. Jag känner törsten bränna i halsen och minns att jag inte har ätit på nästan ett dygn. Becca räcker fram sin arm. "Du är törstig" börjar hon. Jag bara stirrar på henne. "Det syns på ögonen" fyller hon i. Tvekande sneglar jag mot hennes handled. Jag ser hennes puls dunka under huden och fylls av ett galet begär. "Asså, du behöver inte. Jag kan hitta någon annan" stammar jag fram. Becca bara skrattar. "Äh, sak samma. Bara drick, jag har inte hela natten!" säger Becca som om hon bara bad mig att röra vid henne, och inte dricka hennes blod. Jag tvekar länge men tillslut tar begäret över och jag biten i Beccas handled. Smaken av blod fyller min mun och jag känner törsten som innan brände i min hals långsamt försvinna.
Du måste sluta, annars dödar du henne! säger jag åt mig själv och släpper hennes arm trots att jag egentligen vill dricka lite till. "Ding dong! Baren stänger om en timme. Hoppas ni har haft en bra kväll på Lyckorummet" säger någon i högtalarna. "Hej då, trevligt att träffas. Vi ses nån annan gång" säger jag till Becca och går ut ur baren. Klockan är runt 02, så det är ändå fyra timmar tills solen går upp. Plötsligt får jag en idé! Jag springer till närmaste tunnelbana och kollar över kartan om det finns någon affär eller liknande i närheten. Det finns ingen särskilt nära, men en bit bort. Jag kollar över tåg som går dit. Det går ett om ungefär 2 minuter. Snabbt kollar jag upp vilken gång och vad tåget heter. Det snabbaste jag kan springer jag dit där tåget ska gå ifrån. Till min lättnat så står tåget kvar, men dörrarna håller på att stängas. Jag sprintar allt vad jag kan fram till tåget och trycker på öppna knappen. Dörrarna öppnar och jag går tacksamt in. Det är inte särskilt många i vagnen, bara ett par som sitter och är helt upptagna av varandra och en pojke i tonåren som är helt fast i sin mobil, så det är nästan som om jag är ensam. Tåget startar och jag står vid dörren och tittar ut. Det finns sittplatsen så det räcker och blir över, men jag är för laddad för att sitta ner. Jag studsar upp och ner på stället tills vi stannar vid stationen där jag ska av. Klockan är runt halv 3 och jag springer av tåget. Jag stannar inte upp utan fortsätter springa mot snabbköpet. Det är ganska långt från stationen men det känns ändå som om det bara är en väldigt kort sträcka. Jag hoppas bara att dem har det jag behöver, det är ju mitt i sommarn så det är inte säkert. Framme vid snabbköpet kollar jag på öppettiderna. Har jag otur så är det stängt. Men det har jag inte, dem har öppet dygnet runt. Antagligen på grund av det väldiga nattlivet i staden. Jag går in. Affären är tom på folk, utom en kassör som sitter i kassan och räknar pengar. Det är en ung flicka i tonåren, relativt liten med lite asiatiskt utseende. "Hej" säger hon med ett leende. Egentligen borde hon vara hemma och sova, det är ju vardag och hon ska till skolan imorgon, men det är ju inte mina affärer. "Hej" svarar jag så glatt jag kan och läser på skyltarna. "Kan jag hjälpa dig?" säger hon vänligt. "Jag letar efter ett paraply." säger jag rakt. Hennes ögon smalnar och hon granskar mig noga. "Paraply!? Menar du parasol? Det är ju mitt i sommaren. Är du sä..." börjar hon. "Ja, ett paraply." avbryter jag henne och hon tystnar. "Okej" säger hon förvirrad och nickar. Hon tror antagligen att jag är sinnessjuk, men det får hon tro. Hon går ut ur kassan och leder mig genom affären. I ett litet obetydligt hörn finns det paraply och lite tjockare kläder. Det finns inte så mycket, men det är ju inte konstigt med tanke på att det är sommar. "Här är ett lite tunnare..." säger hon och håller upp ett ljusrosa paraply med gröna prickar, "...och här är ett lite tjockare..." säger hon och håller upp ett mörkrött. "...och här" börjar hon men jag avbryter henne. "Jag tar det mörkröda" säger jag snabbt. Hon nickar och hänger tillbaka dem andra och går mot kassan med det röda. Flickan scannar av paraplyet och tittar på skärmen. "Det blir 40$" säger hon. Jag gräver i väskan efter plånboken. Jag måste ha glömt den hemma. Fan! tänker jag för mig själv. "Kan du sätta det på Bayshoreleden 1550?" frågar jag. "Namn?" frågar flickan och tar fram papper och penna. "Elisabeth Woalin" svarar jag. Hon skriver ner mitt namn och adress. Sen knappar hon in något på datorn. "Kan jag få ditt person nummer tack?" frågar hon. Jag börjar rabbla mitt personnummer och flickan skriver in det i datorn. "Bra, då skickas det en faktura till dig på posten" säger flickan med ett leende som inte riktigt når ögonen. Jag tar paraplyet och börjar gå mot dörren. "Hej då!" ropar flickan efter mig, men jag svarar inte. Jag tittar på klockan. Den är tjugo i tre. Jag har bara varit inne i affären i tio minuter, men det kändes som en halvtimme. Eftersom klockan inte är så mycket så går jag tillbaka till tunnelbanan och tar tåget till gymmet. Det är nästan tomt och jag går in i ett stort rum men spegelväggar och en radio. Det finns bara två kanaler på den, styrketräningskanal och konditionskanal. Jag väljer konditionskanalen och står och tränar tills min mobil ringer.
Det är någon försäljare som vill sälja någon mobil till mig. "Nej, jag vill inte ha någon ny mobil! HEJDÅ!" väser jag i telefonen och lägger på. Jag ser klockan på displayen. 05:30. Egentligen tänkte jag duscha på gymmet för att dra ner vattenräkningen lite, men det får va så. Jag springer ner för trapporna och ut på gatan. Tunnelbanan ligger på andra sidan gatan så det tar inte särskilt långt tid att gå dit. Och tur är det, för tåget går 05:34. Sedan är stationen mittemot mitt hus så jag springer över den gatan också på nolltid.
När jag stiger in genom dörren suckar jag och ser solen gå upp genom gardinerna. Jag går in i duschen och försöker skynda mig så att jag slipper höga vattenräkningar. Sedan tar jag mitt paraply och går ner. Försiktigt tar jag ett steg ut i solen med paraplyet uppfällt, redo att gå in igen. Men det fungerar! Jag undviker att bli bränd av solen, men självklart så lyser det väldigt starkt så att det gör ont i ögonen att titta, men det funkar i nödfall. Perfekt! tänker jag. Sedan går jag in igen och hämtar en kupong jag fick med tidningen. Det är en gratiskupong för en lektion i karisma. Om jag någon gång ska bli mentor till en annan vampyr så behöver jag träna mer på min karisma. Jag springer över gatan till tunnelbanan. Även om ljuset bränner i ögonen så undviker jag att bli bränd av solen direkt. Väl inne i tunnelbanan slappnar jag av. Stadshuset ligger rätt så långt bort från en tunnelbana. Jag kommer bli tvungen att springa långt men det är det värt. Tåget är mer fyllt än vad det är på natten, så jag ställer mig precis vid dörren så att jag kan komma ut så snabbt som möjligt. Direkt när tåget stannar så går jag av och tvingar mig själv att gå i normal simtakt, trots att det gör mig galet frustrerad och jag bara vill springa allt vad jag orkar. Ändå så lyckas jag gå till dörrarna och fäller upp paraplyet. Jag tar ett djupt andetag och springer ut. Jag springer i vanlig simtakt, det är ju mitt på ljusa dagen och jag är mitt i centrum. Jag är på helspänn, tänk om någon upptäcker mig!?
Äntligen kommer jag fram till stadshuset. Det är FANTASTISKT vackert! Förtjusad går jag in och tar ner paraplyet. Lektionen går väldigt fort och vi får några uppgifter att öva på hemma. Jag springer precis som innan till tunnelbanan och hem. Väl hemma gör jag en av övningarna framför spegeln och stupar sedan ner i soffan och somnar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar